Livet utan Jonathan.

Jag antar att det ända sättet att rädda sig själv är att göra sig hård och onåbar.
Och det får bära eller brista nu, jag har gjort det jag kan. Jag har inte kraften till
att förmå mig att göra mer.

Jag är trött. Jag tycker inte om den känslan. Jag tycker inte om att påminnas om
att jag har en kropp. En kropp som reagerar även när inte jag själv gör det. Det
finns ingen här som kan vagga min kropp till trygghet. Det var länge sedan jag
sov med någon annans armar virad runt min panik. Senast minns jag inte, men
det var säkert mysigt. Och det är okej att inte minnas. Men jag saknar att
sova med någon på det sättet. Nu ska jag kolla ännu ett CSI avsnitt och sen
frukost och läsa, orden bestämmer. Men jag har ingen ork just nu. Just idag.

Men jag är fast besluten att klara det här. Jag måste rida ut även den
här stormen. Jag måste klara det. För om jag misslyckas nu så dör jag.