Livet utan Jonathan.

Livet utan droger är svårt. Eller nej, livet utan drogen är mest av allt roligt och
kreativt och spännande. Men inom mig finns ett drogmonster som kräver att
bli matad. Vad flyr jag ifrån?  Vad är det som gör så ont att jag inbillar mig
att jag behöver en spruta i armen? Dom frågorna tror jag att jag vet jag svaret
på, men en dag så måste jag våga säga dom högt. Och sen är det vanan. Jag
kan egentligen så lite om det nyktra friska livet och vill lära mig men det tar
tid att samla på upplevelser. Och jag vet allt om drogliv och sjukdom och
hur ensamt det faktiskt är i längden. Det är ensamt att välja en kemikalie
framför mänsklig kontakt. Istället för att be om hjälp eller berätta hur ont
det gör just nu så väljer jag en kick, en flykt, ett objek, en drog. och jag vet
precis hur mycket det sårar och skaver på mina närmaste,
eftersom jag själv är anhörig till en alkoholist.


Och jag skäms så mycket så nu sätter jag upp 3 regler framför mig:

1. Berätta om allt som skaver, obehagliga känslor, sanningar och tankar.
2. Ställa krav och vilkor på personer i min närhet.
3. Sluta använda viljan att välja droger som en flykt ifrån rädslan för mänsklig kontakt.


Att närma sig ett återfall kan man otroligt nog lära sig mycket av.
Vad var det den här gången? Att jag inte vågade ställa frågor för jag
trodde inte att jag skulle få några svar. Men jag fick svar när jag
väl vågade kräva svar.

Och det finns så mycket som är viktigare för mig än drogerna.
Chris, mina syskon, mina föräldrar, företaget vi driver nu
och min kreativitet över huvud taget. Drömmen om att liv
bortom dimman, kanske en dröm om en egen liten familj.
Rebecka, Sanna, Bella.. Det finns många fler.

Det finns så mycket, och drogerna har en stark inverkan på mig,
men jag måste fortsätta orka vara drogfri. För jag har så mycket.
Sedan nästan ett år tillbaka tillbaka har jag sakta men säkert börjat
bygga upp ett nyktert liv. Och det tänker jag inte kasta bort.
Jag är starkare än jag vet om, viljan är stenhård.
Jag är på väg nu och tänker inte börja gå baklänges igen.

<3

To the centre of the city where all roads meet, waiting for you,
To the depths of the ocean where all hopes sank, searching for you,
I was moving through the silence without motion, waiting for you,
In a room without window in the corner I found truth.

In the shadowplay, acting out your own death, knowing no more,
As the assassins all grouped in four lines, dancing on the floor,
And with cold streel, odour on their bodies mad a move to connect,
But I could only stare in disbelief as the crowds all left.

I did everything, everything I wanted to,
I let them use you for their own ends,
To the centre of the city in the night, waiting for you.
To the centre of the city in the night, waiting for you.